last trumpet

det ekar mellan väggarna, trumpetsolot studsar allt långsammare fram och tillbaka och snart ligger jag gråtandes på en tunnelbanestation. min parka smutsig, mitt ansikte finnigare än någonsin. jag saknar min kollega i karlstadsnatten, förstår inte hur sådana sekvenser etsar sig fast och samtidigt bara försvinner.. ut och bort.

inte ens det faktum att per är tillbaks lättar upp. han nonchalerar och jag smäller igen dörren rakt framför näsan på honom, säger att jag klarar mig själv. de flesta kickar ligger just nu i att trotsa och sätta sig på tvären.

det enda kontrollerbara är skivorna vi spelar, ja, vi ÄR makten då vi spelar våra skivor.