lalala

jag har tidigare försökt inbilla mig att det är bra, det att släpas hit och dit utan att riktigt hinna tänka efter, att det är en del i mina coping mekanismer. nu vet jag inte längre, för de stunder jag lägger mig ner under täcket och analyserar dagen märker jag att någonting är FEL, mycket fel. jag förstår inte hur långt de här blickarna, vädjandena och försöken ska leda, när det är dags för mig att redogöra för vilken slags relation jag vill ha. jag känner mig kvävd och fylld av dåligt samvete, jag hoppas att jag kan göra mig förstådd och det fort.

framåt bara, hela tiden, there is no turning back, bara gerade aus.

min gamle, i årsringar räknat, vän claes visade filmer i lördags, det finns så mycket jag undrar om honom. jag tror att han är en fruktansvärt ångestfylld person.

lalala

jag har tidigare försökt inbilla mig att det är bra, det att släpas hit och dit utan att riktigt hinna tänka efter, att det är en del i mina coping mekanismer. nu vet jag inte längre, för de stunder jag lägger mig ner under täcket och analyserar dagen märker jag att någonting är FEL, mycket fel. jag förstår inte hur långt de här blickarna, vädjandena och försöken ska leda, när det är dags för mig att redogöra för vilken slags relation jag vill ha. jag känner mig kvävd och fylld av dåligt samvete, jag hoppas att jag kan göra mig förstådd och det fort.

framåt bara, hela tiden, there is no turning back, bara gerade aus.

min gamla vän claes visade filmer i lördags, det finns så mycket jag undrar om honom. jag tror att han är en fruktansvärt ångestfylld person.

NEJ. jag nöjer mig inte, men jag vet inte annat just nu!

hornstull

hela nattens timmar sträckläsning om en ängel och hennes dysfunktioner. så rörande, så tragiskt, så vissa likheter; ibland sätter jag ner boken när gråtdimman för ögonen blir för tjock eller för cigg ute i snöyran. när ciggen tar slut, nästan i precis samma ögonblick som tunnelbanan sätter morgonen i rörelse, svajar jag in på seven eleven i hornstull, glömmer i vilket ärende jag är där, sen en ny ask. natten dedikeras till berny, en av mina idoler; så stark och klok.

klippetiklipper håret på sarasötsomsocker, det blir kort och uttunnat. vi skrattar åt mina primitiva, men ack så effektiva, hjälpmedel och jag tänker att det är vackert med ljust barr. mitt svarta och hennes vita ständigt på väg längs med bondegatan, kryssande längs med och över slussens labyrintvägar. röda linjen till gröna och gröna linjen till röda. jonnah kommer snart att kräva nya vägar och tillflykter, men just nu klaras det med detta.

hår svart som ebenholts, hy vit som snö, läppar röda som blod. haha.

samtal på dianagården

a: jag tycker att det är så onödigt med alla mediciner, jag vill sluta ta dem helt och hållet.
jonttan: tycker du att naturen borde få ha sin gång?
a: ja, det tycker jag. dumt att det är så svårt att ta livet av sig; du vet, jag vet inte hur det skulle gå till. jag ser ju så dåligt nuförtiden och man måste nog se bättre för en sådan sak.
jonttan: jo, du borde ha tänkt på det tidigare.
a och jonttan: hahahahahaha.

jag känner mig förvånansvärt lugn och fokuserad nu, dagarna i dimma har tagit paus. skrattiga bakfylledagar och varma grisar i björnsan, lyxiga till-mig-själv-presenter.

ekerö

en lördag i dimma, jag finns nästan inte alls, står och stirrar, sitter och skakar. jag känner att jag dör, hur det än går, jag behöver kanske bara vänta.

ett samtal och plötsligt sitter två personer på mina stolar och ser bekymrat på mig. hur ska jag kunna säga hur hårfina marginalerna är, hur impulsiv jag faktiskt är?

nya skor, nu ska jonttan lära sig att behärska klackar, se världen från ett lite högre (fem centimeter) högre perspektiv. jag sitter i björns trädgård när jag sliter av mig conversen och drar på mig klackarna, de tar mig ända till ekerö och riktig mat i radhuset där jag också hade fått fira jul om jag behövt. vissa saker går inte förstå hur viktiga de är.