tidsmaskin

popkalaset i repris igår. jag såg mig själv som femtonåring i tusen olika skepnader. vet inte vad jag ska tillägga, vajjert.

jag mår illa varje kväll och hostar tills jag kiknar nattetid. jag har prövat allt från akupunktur till morfinbaserad hostmedicin och inget tycks få bukt med mitt upproriska innanmäte. suck. kanske borde upprepa något slags mantra?

desillusionerna kryper sakta inpå igen, jag är ibland tvungen att sätta mig ner och hämta andan.

dagen jag föddes

furuholmsbackarna

"huvudsaken är att vi tycker om varandra". nejnejnej, det är för lite. jag sitter på mina strumpbyxklädda knän nedanför den vita fåtöljen och försöker få klarhet. snälla, prata med mig. jag är trött och det finns så mycket att diska i köket. prataprataprata med mig. nu går jag och lägger mig. nej, gå inte, jag måste få veta.

kanske att jag simmar idag.

nytt rum

alla frågar varför. varför det mindre rummet? ja, vad ska jag säga? varför behålla det större rummet?

en fruktansvärd helg har förflutit. jag har suttit rödgråten i självaste folkmassan och hulkande frågat om det måste vara. och det måste så vara, åtminstone för ett tag. fruktansvärt allting, men nu jag vet åtminstone vad det är att bli tillintetgjord. söndagen ungefär likadan, trots relativt mysig frukost. det kanske bara blir värre i och med de här skutten mellan ömhet och anklagelser och uppgivenhet. ja, det måste vara. för ett tag.

tittar på polaroidfotografiet på nattduksbordet och suckar. även om man i bilden anar den redan inträngande katastrofen, ser de två huvudena så hophörande ut.