klippetiklipp

en helt onödig utekväll som resulterade i en halv timmes frys i tumbavänthall och konstigt dramatiserande från min sida + försovning. varför är jag så dramatisk? om ingenting särskilt händer, ingen är alldeles på riktigt avig mot mig, så låtsas jag att jag är åsidosatt och utstrålar att "om du pratar med mig kommer jag att börja grina och tjata om att är jag jobbig, tycker du att jag inte borde vara här, allt jag gör blir fel. åh, detta finns inte. varför vänder jag nästan avsiktligt människor emot mig? liksom presenterar mig själv med orden "bli vän med mig och ha ett problem på halsen resten av livet". jag vill bara ha roligt, "ta dagen som den kommer", hångla lite mellan varven och vara fri och varken ha kläng på mig eller vara kläng på någon annan. äventyr och sånt där, du vet. måla lite färger på stora, vita ark.

sarasötsomsocker är deppig och jag kan inte göra någonting, hon vill inte ha besök. jag vill hitta på något som kunde muntra upp henne. mer än att klippa lite page och sånt.