klubb och stubb

känner mig pressad, jag är en bluff. böckerna trycks långt ner i halsen och telefonsamtalen leder ingenstans, man kan kanske säga att jag lever på hopplösheten (nu eller aldrig, cigaretterna). inbjuden sätter jag mig ner på plastgrästäckt balkong och äter chocolatechipcookies och kikar (med kikare) på flytvästklädda barn. tvärsöver ligger mitt gamla hem..